Idag är den värsta dagen i mitt liv. Min pappa gick bort efter ett hjärtfel (antagligen Hjärtinfarkt) ca klockan 12:30 Söndagen den 18 januari 2009, endast 53 år gammal.
1956/01/15 -
2009/01/18 ... Allt gick för fort!
Det var en bra dag, solen skiner och en perfekt januari morgon. Runt -1 grader och jag och pappa hade bestämt att vi skulle köra cross.
Vi åkte ut till Härad motorstadion och först åkte pappa ca 15min, sedan jag 15 min. Han gick och tittade på när jag åkte och vi kom ner till bilen när jag slutat åkt och pratade.
Som vanligt gick vi upp till klubbstugan för att värma oss, pappa dricker sitt kaffe och jag lite varm saft. Nästan direkt börjar han säga att han har lite värk i bröstet...
Vi ringer ambulansen direkt bara för att vara på den säkra sidan. Pappa tar av sig cross skydden och säger att han inte ska åka mer idag.
15 minuter senare kommer ambulansen och pappa sätter sig själv på båren och frågar om jag kan packa ihop crosskläderna, hojen och grejerna. Självklart säger jag, "Vi ses snart!".
Jag går och byter om, och de tar in pappa i ambulansen. Några minuter senare går jag upp till ambulansen för att se hur det är med han. Då har de redan börjat med återupplivnings försöken...
Jag och mamma åker in senare till Akuten i Eskilstuna, ringer dit Millan min syster och resten kan ni förstå...
Jag är helt förstörd och kan inte förstå att det har hänt. Men tyvärr det har det.
NU, över en månad senare... 23/2
Ja då har livet återgått till lite mer normala dagar. Än sålänge går det inte förstå vad som har hänt, men man har sakta börjat inse att pappa är borta. Att man aldrig kommer träffa pappa igen. Usch, det är verkligen jobbigt. Nu har man även vart på sin första begravning i livet. Varför var den första tvungen att vara Pappas? Varför?